Tänkvärt
än till Förälskad?
Varför får man inte bara vara som man är?
The Real Group - Varför får man inte bara vara som man är?
Det är så sant, vart är vi på väg med våra skruvade ideal? När jag var i badrummet i morse såg jag mig i spegeln och tänkte helt plötsligt "fy, vilken bred näsa jag har!". Jag hade inte tänkt på det förut, och när håret dessutom spretade åt alla håll kände jag mig inte särskilt vacker. Jag gick och åt frukost utan att tänka så mycket på min näsa, men när jag kom upp i badrummet igen så märkte jag den igen. Jag borstade håret och gjorde flätor av det, men då fick huvudet en konstig form och flätorna blev ojämna.
Så kom jag att tänka på en sak som jag läste i min kompis Helenas blogg, som hennes kompis Stella hade skrivit:
Varför kan vi inte vakna varje morgon, se oss i spegeln och säga "Jag är så snygg"?
Jag bestämde mig helt enkelt för att inte tycka att min näsa var fult bred. Jag sminkade mig lite och böjde mig sedan ner med huvudet neråt och bestämde att när jag tittade upp i spegeln igen skulle jag se att jag inte är ful. Det fungerade! Istället för att tänka på näsan fokuserade jag på hela ansiktet, ögonen och munnen. Den där spegelbilden var kanske inte så tokig, trots allt.
Jag tror verkligen att utsidan bara är ett skal. Insidan och inställningen till livet är så mycket viktigare än hur få/många finnar man råkar ha. Att vara en underbar person är så mycket mer värdefullt än att vara en skönhet. Att dessutom ha inställningen jag är den jag är, take it or leave it gör att man blir så mycket lyckligare än jag gör vad som helst för att folk ska tycka om mig. Folk kommer att tycka om en ändå, det viktiga är att man själv känner sig nöjd.
Så det så!
Bless// Johanna
Stämmer ganska bra...
it's not like we're dead.
Was it something I did,
was it something you said?
Don't leave me hanging
in a city so dead.
Held up so high
on such a breakable thread.
You were all the things I thought I knew
and I thought we could be.
You were everything, everything that I wanted.
We were ment to be, supposed to be
but we lost it.
All of the memories so close to me
just fade away.
All this time you were pretending
so much for my happy ending.
You've got your damn friends
I know what they say:
they tell you I'm difficult,
but so are they.
But they don't know me,
do they even know you?
All the things you hide from me,
all the shit that you do?
You were all the things I thought I knew,
and I thought we could be.
It's nice to know that you were there.
Thanks for acting like you cared,
and making me feel like I was the only one.
It's nice to know we had it all.
Thanks for watching as I fall
and letting me know we were done.
He was everything, everything that I wanted.
We were ment to be, supposed to be
but we lost it.
All of the memories so close to me just fade away.
All this time you were pretending
so much for my happy ending.
"My happy ending" av Avril Lavigne.
Jag tror att jag känner mig lite såhär. Han var vad jag ville ha, men vi tappade det någonstans på vägen. Ändå är jag tacksam för att han fick mig att känna mig som Den Enda för honom.
Bless// Johanna
Om råd
Låt mig ge ett exempel:
Jag och några tjejkompisar satt i skolan och pratade om killproblem. Jag och två till ville ha ett varsitt råd om hur vi skulle hantera ett varsitt killdilemma. Jag la fram mitt problem, och vi diskuterade en stund. Det genomgående rådet jag fick var "prata med honom". Jag kände verkligen att jag behövde prata med honom, men det kändes så långt bort och att han skulle ta det på fel sätt osv. Så började vi prata om en annan tjejs problem, och jag fann mig själv sitta och säga nästan exakt samma sak till henne som jag nyss själv hade fått höra. Det kändes verkligen helt annorlunda att uppmuntra någon att ta tag i sitt problem, än att få höra det själv. Varför då?
Jag tror att det har något med känslor att göra. Förstås. Allt har med känslor att göra. Men om jag återgår till exemplet så tror jag att mina invändningar mot att prata med honom berodde på att jag hade känslor för honom som de andra tjejerna inte hade. Och vice versa med min kompis som jag rådde. Hon hade känslor för "sin" kille som jag inte hade, och därför tänkte jag på ett annat sätt. Antagligen ett mer objektivt sätt. Jag tror att det är därför det är så svårt att ge sig själv kloka råd. Man måste kunna bortse från sina känslor för att se dilemmat objektivt, och det är sjukt svårt! Man måste kunna tolka dilemmat objektivt, och tolka den andres känslor och handlingar objektivt. Lättare sagt än gjort.
Det är därför det är så underbart med vänner. De ser saker på ett annat sätt, och tillför en helt ny dimension till problemlösningen. TACK!
