Say goodbye and just fly away.

Tittade i statistisken och såg att det här är mitt 679:e inlägg. Det är förmodligen bara jag, men jag är ändå lite imponerad.

Men det här blir mitt sista inlägg på obestämd tid.

Jag saknar både tiden och den där lilla extra motivationen som krävs för att det ska bli riktigt kul att blogga. Med tanke på att jag har bloggat i typ tre år känner jag ändå att jag kan sluta blogga med gott samvete. Jag har bidragit till världen. Och fyllt cyberrymden med skräp.

Självklart finns det en möjlighet att jag tar upp bloggen någon gång i framtiden. Man ska aldrig säga aldrig, och speciellt inte när det gäller mig. Därför kallar jag det "sista inlägget på obestämd tid". Jag känner mig själv för väl för att kalla det ett definitivt slut.

En paus, alltså. Och ett tack för den här tiden. Jag har haft mycket nytta av att sortera mina tankar genom att skriva ner dem.

Bless så länge// Johanna


I've loved you all along.


Om jag kunde skulle jag berätta för dig hur mycket du betyder för mig.

Men jag hittar inga ord som är tillräckligt stora, kärleksfulla och ärliga.

Du får bara tro mig när jag säger att jag älskar dig.

Och låta mig visa det hela livet.






Firar Alla hjärtans dag med att plugga matte, eftersom pojken har misstänkt influensa. Funderar på att skicka min lilla dikt i ett sms till honom. Kanske inte så romantiskt men rakt ur hjärtat. Han är nog det bästa som har hänt mig, och att det är ett och ett halvt år sedan vi blev ihop (och träffades eftersom vi blev ihop två dagar efter att vi träffades) känns helt underbart! ♥

Confess that you're still mine.




I watched you cry
Bathed in sunlight
By the bathroom door
You said you wished you did not love me anymore

You left your flowers in the backseat of my car
The things we said and did have left permanent scars
Obsessed depressed at the same time
I can't even walk in a straight line
I've been lying in the dark no sunshine
No sunshine
No sunshine

She cries This is more than goodbye
When I look into your eyes
You're not even there
It's just a feeling
Just a feeling
Just a feeling that I have
Just a feeling
Just a feeling that I have

I can't believe that it's over
You've hit your low
You've lost control and you want me back
You may not believe me but I gave you all I have
Oh just confess that you're still mine
I roll around in a bed full of tears
I'm still lying in the dark no sunshine
No sunshine
No Sunshine

She cries this is more than goodbye
When i look into your eyes you're not even there

It's just a feeling
Just a feeling
just a feeling that I have
Just a feeling
Just a feeling that I have

No I can't believe that it's over now baby
So much to say
It's not the way she does her hair
It's the way she seems to stare right through my eyes
And in my darkest day when she refused to run away
The love she tried so hard to save

It's just a feeling
Just a feeling
just a feeling that I have
Just a feeling
Just a feeling that I have

It's just a feeling
Just a feeling
just a feeling that I have
Just a feeling
Just a feeling that I have

I can't believe that it's over 

Fantastiskt vacker, sorgsen och ändå inte deprimerad låt. Precis vad Maroon 5 gör bäst.

Den tomma stolen.

Jag sitter just nu och tittar på utdelningen av Nobels Fredspris. Man blir helt tagen. Det är så overkligt att tänka sig, här i det trevliga lilla landet Sverige, att det finns platser på jorden där man inte får säga vad man tycker.

Varje dag åker jag förbi en stor mur där någon har klottrat "ner med alliansen". Att årets Fredspristagare, kinesen Liu Xiaobo, fått 11 år i fängelse för liknande uttalanden är svårt att greppa.

Vilket mod det måste krävas att stå så fast vid sina åsikter att man inte bara tar emot långa fängelsestraff, utan också gör det och säger rakt ut "jag känner ingen fiendskap och inget hat mot någon av dem som anklagar och trycker ner mig".

Jag skulle vilja vara sådan.

En dag ska jag vara hos dig för evigt.

De senaste dagarna har jag lärt mig en del om mig själv och några runt omkring mig. Jag har upptäckt att jag kan göra saker som jag inte visste eller kunde föreställa mig att jag skulle kunna. Bra saker och mindre bra saker. Och jag kom ut på andra sidan relativt oförändrad.

Min nyligen återfunna dagbok från mellanstadiet vet mer. Den kunskapen kommer stanna mellan de rosaglittriga pärmarna med en blomkorg på.

Men det är avslutat nu. Även om "avslutat" kanske inte är riktigt rätt ord, är det det bästa sättet att beskriva beslutet som tagits.

Nu ska jag fortsätta fokusera på det som är viktigt: Gud, kärleken, vänskapen, skolan.

Jag ska inte ge upp.

För kärleken besegrar allt. Alltid.




Apropå igår.

Ibland önskar jag att jag var en sån som vågade lite mer. Att jag inte visste vad ordet riskbedömning betydde, och att jag kunde se något läskigt, stänga av tv:n och bara skaka av mig det jag sett. Men nu kan jag inte det.

Jag såg en riktigt äcklig film igår. Den hette Daybreakers och handlade om att större delen av världens befolkning var vampyrer, men att tillgången på människoblod började ta slut. Uppror, läskiga mutationer och vampyrer som inte drack blod som Dracula (lite diskret sörplande) utan med slit och splatter och slafs följde (huvudpersonerna i filmen var i och för sig goda och försökte hitta ett blodsubstitut, men det var läskigt ändå). Det faktum att jag blundade och kramade om personen bredvid mig så hårt jag kunde under halva filmen och fortfarande var obekväm när jag vaknade mitt i natten säger en hel del. Jag avundas lite min kramkompis som verkade helt oberörd och log mot mig och sa åt mig att blunda.

En annan gång jag önskar att jag vore mindre rädd är på gymnastiken. Tänk vad skönt att bara kunna slänga sig ut och våga försöka sig på en massa saker som förmodligen inte skulle gå bra. Men att ändå våga, och efter ett tag få det rätt. Vad mycket man skulle lära sig!

Jag antar att ju mer man utsätter sig för rädslan, desto mindre rädd blir man. I båda fallen. Och där är det stora problemet: jag är inte säker på att jag vågar utsätta mig för rädslan. Det är en sak att säga att man borde se på fler skräckfilmer eller bara kasta sig ut, och en helt annan sak att göra det. Annars skulle man ju inte vara rädd, eller hur?

Personligen tror jag att riskbedömningen på gymnastiken är lättare att bli av med än rädslan för den där filmen. Fysisk smärta verkar lättare att handskas med än psykisk smärta. Värktabletter dämpar inte obehaget från i natt. Och då sov jag inte ensam i rummet heller.




För att tänka på annat har jag nu suttit och tittat på Galenskaparna på Youtube. Helt underbart!
Bless// Johanna

Ifall ni vill veta...


... så finns det få saker som är värre än att sakna någon, plötsligt höra hans röst i huvudet, inse att det är hans låt som spelas i ipoden och känna att han egentligen är fyrahundratusen ljusår bort.

Nobody's watching me now.


Låten jag och Disa gjorde dans till idag. Helt underbar. Speciellt att rulla runt på golvet och hoppa högt till.

Somna i min famn. Somna där och andas lugnt som att du aldrig ska gå därifrån. Lägg ditt huvud på min bröstkorg och lyssna på mitt hjärta. Varje slag är för dig.






Jag älskar dig.

He swears he loves you.



Hemsk men fin låt.

Usch på den sortens killar.

Stockholm syndrome and misery is the penalty for love crimes.



Man blir som man umgås.

Så sant.

Man måste kunna vara sig själv bland sina vänner.

Också mycket sant.


Hur ska man då göra när självet förändras?

(Rättning: inte förändras - utvecklas.)

När "sig själv" plötsligt är ett lite annat "sig själv" än för ett år sedan.

Utvecklats, alltså.


Svar: Man fortsätter vara sig själv bland sina vänner.

Oavsett hur självet har utvecklats.

Så får det bära eller brista.

Oftast har man ju utvecklats tillsammans.

Man blir ju som man umgås, eller hur?



Till the morning sun, you're mine.




Visst doftar det sommar? Min lillasyster la sig faktiskt och solade lite i lördags. Men sedan började det blåsa.

Det är väl nu man ska sammanfatta sommaren?

Jag kommer minnas USA, förstås. Värmen, familjen, de typiska amerikanska brevlådorna med små flaggor och New York.

Jag kommer minnas sommarkvällarna och sommarnätterna. När vi satt vid min lågstadieskola och åkte rutchbana. När du följde mig hem mitt i natten.

Jag kommer minnas känslan av att vara fri och inte behöva tänka på någonting alls.

En bra sommar, med andra ord.

Bless// Johanna

My sweetest downfall.



BRIS uppmanar alla ungdomar som har det svårt att våga prata om det. Med vem som helst. Därför vill de att bloggare i hela Sverige ska lägga upp bilden ovan och berätta om något de har tyckt varit jobbigt eller svårt. För att saker blir så mycket lättare när man pratar med någon om dem, och för att alla har rätt att ha någon att vända sig till.




Något som jag har tyckt varit jobbigt? Som jag har våndats över, gråtit över eller inte riktigt vetat vad jag ska göra åt? Något som jag har varit rädd för?



Något jag har tyckt och fortfarande ibland tycker är jobbigt har hänt i perioder sedan högstadiet. Jag vet att ingen egentligen har velat något illa, men ibland har det blivit för mycket. Även om jag inte alltid har visat det.
Jag har alltid varit öppen med att jag är kristen. Anledningen till att det har varit så självklart och lätt är förmodligen att jag alltid har haft stöttande vänner som, även om de inte nödvändigtvis delar min åsikt, accepterar mig som jag är. Som har sett personen bakom "den där kristna tjejen". Jag har aldrig skämts för min tro. Självklart slänger jag den inte i ansiktet på folk, men om någon frågar säger jag sanningen.
Att öppet stå för en åsikt, vilken som helst, gör att man blir ganska sårbar. När alla vet att man är kristen drar man på något sätt till sig folk med annan åsikt. De vill ha svar på frågor, motbevisa eller i vissa fall bara vara jobbiga. Jag tycker verkligen om att diskutera. Och diskussioner har det blivit. Det har oftast varit riktigt kul.
Tyvärr är det inte alla som kan konsten att veta var gränsen går mellan diskussion och förolämpning. En person i högstadiet slängde ur sig frågan "Varför hatar du homosexuella?". Jag blev så förvånad att jag knappt kunde säga något. Den här personen hade känt mig i fem år och visste att jag knappt har förmåga att hata någon, ändå var jag "den kristna tjejen". Det var som att jag inte hade en personlighet. Jag var bara kristen och uppfyllde därmed alla fördomar. Eller en annan person som lite nu och då gjorde narr av allt jag tror på. "I kyrkan, där ligger alla på golvet och skriker, alla är helt galna, kan du be Gud att hämta en sax?".
Jag visste inte hur mycket jag kunde stå ut med. Varje vecka hämtade jag kraft i kyrkan på ungdomskvällarna. Delvis från gudstjänsterna, men främst från atmosfären. Alla var kristna. Jag slapp vara onormal. Jag slapp de förutfattade meningarna, kommentarerna, allt. Så varje måndag kunde jag klara av lite till.
Nu börjar det låta som att jag var mobbad. Det var jag inte. Större delen av tiden var jag vän med alla och jag har många roliga minnen från de där personerna. Men inte alltid. Det kunde gå olika lång tid mellan kommentarerna, men de kom alltid till slut.
Det var ett antal gånger jag låg hemma i sängen och grät. Jag orkade inte bli hackad på. Jag hade ju inte gjort något fel. Jag tänkte på allt som hade sagts, och föreställde mig vad som skulle kunna komma. Det var en hemsk känsla att känna sig så utsatt och nästan hjälplös. Oftast låtsades jag att jag skrattade med, ibland var det äkta skratt, och ibland skämtade jag tillbaka. Men jag hade svårt att få ut de där kommentarerna ur huvudet. Råkade jag dessutom vara trött eller stressad blev det förstås ännu värre. Det hände att jag sa ifrån, men det kom tillbaka.
Trots det avtog kommentarerna med tiden. Jag tror att de förstod att det blev för mycket. Jag har även ett minne av att jag till slut sa ifrån på skarpen. Sa till att nu fick det vara nog, nu orkade jag inte höra mer. Nästan skrek att jag hade sagt till flera gånger tidigare, vad var deras problem? De lyssnade, och när vi slutade nian var det mesta glömt.
Så kom jag till gymnasiet. Jag hittade snabbt många underbara vänner, och var lika öppen som vanligt om att jag var kristen. Speciellt en person nappade på det. Tro var det enda vi kunde prata om under hela första terminen. Allt jag sa kopplades till kyrkan. Sa jag att jag hade dansat föregående kväll kom snabbt följdfrågan: "I kyrkan?" och ett retsamt leende. I början var det kul att någon var så intresserad, men snart blev det för mycket. Igen. Och precis som i högstadiet fick jag till slut nog. En dag nära jullovet pratade vi om kyrkan igen och jag tänkte att jag inte orkade mer. Jag tittade helt enkelt på personen och sa: "Vet du, alla andra i den här klassen har upptäckt att jag faktiskt är mer än bara 'den där kristna tjejen'. Det är dags att du också förstår det.".
Då hände det stora miraklet. Den här personen, som hade varit så fruktansvärt instängd på sina fördomar om kristna och kyrkan, la undan det. När vi kom tillbaka från jullovet pratade vi lite, och den här personen sa: "Under lovet har jag bestämt mig för att göra som du sa, och se mer än att du är kristen. Vad har du för intressen egentligen?". Jag blev så otroligt glad.
Idag är den här personen en av mina bästa vänner, för när vi äntligen kunde prata om något annat märkte vi att vi hade mycket gemensamt och tyckte bra om varandra. Jag är fascinerad av att få ha sett vad som kan hända när man vågar släppa sina fördomar och vågar se en annan människa på riktigt. Det är nästan så att jag beundrar modet att våga bestämma sig för att få en ny bild av någon. Alla är värda den chansen.



Jag tror verkligen att det är viktigt att kunna vara öppen med sina svagheter, och det som är jobbigt. Dessutom tror jag att det alltid finns någon som lyssnar. Det kan vara en kompis, en förälder, en släkting, någon på BRIS eller någon i cyberrymden. Eller en högre makt. Vilken man nu känner för att tro på. I vilket fall kan du hjälpa till att hjälpa! Gå in på BRIS' blogg och sprid bilden och budskapet. Om fler vågar dela det jobbiga kan fler få hjälp att bli av med det och gå vidare.

Bless// Johanna

I never left earth.



Blunda och lyssna på den här låten. Den är både sorglig och hoppfull på samma gång. Jag känner en underlig blandad känsla av att vilja springa så fort jag kan, och samtidigt bara ligga stilla på golvet.

Istället sitter jag med benen i skräddare på en skrivbordsstol och känner mig ganska avslappnad ändå.

There's no turning back for us tonight.




På något sätt tycker jag om att sitta vid fönstret och titta på blixten. Lägger man till ett av mina nya favoritband till det skulle jag kunna sitta här och sakna pojkvännen hela natten.

Lost in your eyes.


Vad gör man när man saknar någon?

När man bara väntar på att det ska bli imorgon kväll

så att man får ses

och slippa bära saknaden ett tag.




21.04

Såg den här videon på gymmet idag, och tänkte direkt på er där hemma. Det är långt bort, men snart är jag hemma igen.

Nu är det bekräftat.

Jag har funderat lite.

Slutsatser:

Mycket folk = ytliga samtal.

Större saknad = mer efterlängtat möte.

Låga förväntningar = större chans till överraskning.

Lite liv = mycket blogg (och facebook).

Mindre att göra = mer tid att tänka.

Mycket visad kärlek = mycket kärlek tillbaka.



Värt att fundera över.
Bless// Johanna



Morgontankar.

Det lilla innerliga är mer värt än det stora, pompösa som görs bara för att det "ska" göras.

Om man inte ger får man inget tillbaka.

Tänk om alla kunde vända en negativ syn till en positiv. Tänk vad vi skulle kunna klara av då!

Bless// Johanna

Måste bara få säga...

...att te löser alla världens problem! Jag har tappat bort pappret med instuderingsfrågorna till naturkunskapen (bra jobbat!), så jag tänkte skriva samhälls-analysen om EU istället. Tyvärr ville inte OpenOffice samarbeta, så jag kunde inte hitta hur man stängde av autofunktionen för punktuppställning! Jag blev så irriterad att jag var tvungen att gå ner till köket och göra en kopp te. När jag satte mig vid datorn och drack teet blev allt så mycket lättare, och jag skrev en jättefin analys på en halvtimme!

Mer te åt folket!

Bless// Johanna

Tidigare inlägg
RSS 2.0