JoyInLife

Jag har märkt en ganska underlig sak, som rör området råd. Inte som i "att ha råd med något", utan i bemärkelsen "att ge någon råd". Eller varför inte "att ge sig själv råd"? Jag tror att det är stor skillnad på att ge råd till någon annan och sig själv. Varför är det så?

Låt mig ge ett exempel:
Jag och några tjejkompisar satt i skolan och pratade om killproblem. Jag och två till ville ha ett varsitt råd om hur vi skulle hantera ett varsitt killdilemma. Jag la fram mitt problem, och vi diskuterade en stund. Det genomgående rådet jag fick var "prata med honom". Jag kände verkligen att jag behövde prata med honom, men det kändes så långt bort och att han skulle ta det på fel sätt osv. Så började vi prata om en annan tjejs problem, och jag fann mig själv sitta och säga nästan exakt samma sak till henne som jag nyss själv hade fått höra. Det kändes verkligen helt annorlunda att uppmuntra någon att ta tag i sitt problem, än att få höra det själv. Varför då?

Jag tror att det har något med känslor att göra. Förstås. Allt har med känslor att göra. Men om jag återgår till exemplet så tror jag att mina invändningar mot att prata med honom berodde på att jag hade känslor för honom som de andra tjejerna inte hade. Och vice versa med min kompis som jag rådde. Hon hade känslor för "sin" kille som jag inte hade, och därför tänkte jag på ett annat sätt. Antagligen ett mer objektivt sätt. Jag tror att det är därför det är så svårt att ge sig själv kloka råd. Man måste kunna bortse från sina känslor för att se dilemmat objektivt, och det är sjukt svårt! Man måste kunna tolka dilemmat objektivt, och tolka den andres känslor och handlingar objektivt. Lättare sagt än gjort.

Det är därför det är så underbart med vänner. De ser saker på ett annat sätt, och tillför en helt ny dimension till problemlösningen. TACK!