JoyInLife

Jag såg en riktigt äcklig film igår. Den hette Daybreakers och handlade om att större delen av världens befolkning var vampyrer, men att tillgången på människoblod började ta slut. Uppror, läskiga mutationer och vampyrer som inte drack blod som Dracula (lite diskret sörplande) utan med slit och splatter och slafs följde (huvudpersonerna i filmen var i och för sig goda och försökte hitta ett blodsubstitut, men det var läskigt ändå). Det faktum att jag blundade och kramade om personen bredvid mig så hårt jag kunde under halva filmen och fortfarande var obekväm när jag vaknade mitt i natten säger en hel del. Jag avundas lite min kramkompis som verkade helt oberörd och log mot mig och sa åt mig att blunda.

En annan gång jag önskar att jag vore mindre rädd är på gymnastiken. Tänk vad skönt att bara kunna slänga sig ut och våga försöka sig på en massa saker som förmodligen inte skulle gå bra. Men att ändå våga, och efter ett tag få det rätt. Vad mycket man skulle lära sig!

Jag antar att ju mer man utsätter sig för rädslan, desto mindre rädd blir man. I båda fallen. Och där är det stora problemet: jag är inte säker på att jag vågar utsätta mig för rädslan. Det är en sak att säga att man borde se på fler skräckfilmer eller bara kasta sig ut, och en helt annan sak att göra det. Annars skulle man ju inte vara rädd, eller hur?

Personligen tror jag att riskbedömningen på gymnastiken är lättare att bli av med än rädslan för den där filmen. Fysisk smärta verkar lättare att handskas med än psykisk smärta. Värktabletter dämpar inte obehaget från i natt. Och då sov jag inte ensam i rummet heller.

För att tänka på annat har jag nu suttit och tittat på Galenskaparna på Youtube. Helt underbart!

Bless// Johanna