Tänkte bara tänka högt en stund.
Egentligen är det underligt hur mycket man tänker som ingen annan någonsin får reda på. Tänk om man kunde få reda på vad andra tänkte, kände och tyckte. Helt ocensurerat. Inga fler "vad tänker du på?" "...ingenting" så att man vet att den som svarade egentligen tänkte på något som de inte vågade berätta för dig. Det vore så spännande! Att få se en annan människa precis exakt som den är. Inga fasader. Ibland önskar jag att jag kunde läsa folks tankar.
Här tror jag att de flesta skulle inflika: "visst, jättespännande, men då skulle ju andra kunna läsa MIG helt utan spärrar". Absolut. Det är liksom poängen. Varför är vi egentligen så rädda för att öppna oss för andra? Varför kan vi inte berätta för alla vad vi tänker på, oavsett om det är roligt, ledsamt, elakt eller kärleksfullt? Vad händer när vi delar våra tankar med andra?
Problemet tror jag är rädsla. Rädsla för att inte bli tagen på allvar. Rädsla för att bli skrattad åt. Rädsla för att den vi öppnar oss för ska svika oss, sprida rykten om oss eller använda vårt innersta mot oss. Det finns inget värre än en älskad som sviker. Genom att öppna sig för andra gör man sig samtidigt sårbar. Just nu när jag läste igenom vad jag har skrivit insåg jag att det är lätt att tänka att allt jag skriver är självklart och att jag låter tom i huvudet. Den första reflexen var att skriva om och skriva en djupare tankestund om något lite mindre självklart. Men det här är Internet, jag behöver inte se mina läsare i ögonen, så jag tar risken. Jag väljer att ta risken att låta dum, bara för att ge er en inblick i mina tankar.
Tänk om alla skulle testa att dela med sig av något de inte har delat med sig av ännu. Tänk om alla skulle ta tillfället att berätta för sin kompis hur mycket den betyder, eller våga ha en annan åsikt än resten av gänget, eller fråga läraren om den där frågan som har gått och gnagt så länge trots att det kanske är en ganska självklar fråga för alla andra. Jag har en klasskompis som nästan varje samhällslektion har en uppsjö av frågor, och börjar frågestunden med orden "det här kanske är en dum fråga...". Om vi alla skulle våga ta samma risk som hon, skulle inte världen bli lite bättre då? Skulle vi inte bli mer toleranta, få vara de vi är och få så mycket mer berikade tankegångar?
Jag tror att det vi tar för självklart borde tänkas över oftare. Hade jag inte skrivit den här "uppenbara" texten hade du inte suttit och funderat på öppenhet och svek just nu. Dessutom vet du ju nu vad jag tänker på.
"Ett litet steg i taget tar dig en hel mil till slut"
Kommentarer
Trackback
