Jag har hittat en ny kroppsdel...

...nämligen den där punkten precis där revbenen slutar och magen börjar. Just där i mitten har jag ont. Inte ont som i kroppslig smärta eller träningsvärk, utan själslig smärta som av någon anledning har hamnat där. Även kallat sorgesmärta. Där det gör ont när man blir ledsen.

Idag har jag haft ett ganska jobbigt samtal med en vän. Han och jag har varit kompisar väldigt länge, och umgåtts nästan varje dag. För ett och ett halvt år sedan gjorde vi slut efter ett ganska långt förhållande, men vi har fortsatt vara bra kompisar och umgåtts mycket. Så för ungefär två månader sedan satt vi och pluggade tillsammans och pratade. Då kom vi in på att prata om vår relation, på något sätt. Det visade sig att vi båda var hemligt kära i den andra och hade varit det ett litet tag. Allt slutade med att vi satt och myste i två timmar.

Vi bestämde att vi inte skulle berätta för någon vad som hade hänt. Vi var båda lite osäkra på vad som skulle hända och vad vi kände osv. Så vi var inte närmare varandra än vanligt när vi var bland folk, men någon gång i veckan såg vi till att träffas ensamma. Det var verkligen en av veckans höjdpunkter! Jag kände mig (och känner mig väl fortfarande) glad, lugn och trygg med honom, och att då kyssa honom var ju inte helt fel. Sådär höll vi på i några veckor. På lektionerna försökte vi sitta bredvid varann så mycket som möjligt, och då kunde vi hålla varandra i handen. Det var underbart!

Men så för två veckor sen kände jag att något var fel. Vi var i en stor sal med en del kompisar och folk vi båda kände, och jag kände nästan att han ignorerade mig. Det gjorde han nog inte, men jag kände att något var fel. Den känslan har jag haft i två veckor nu. Jag blev nästan helt säker på att något var fel när vi idag satt en bit ifrån varandra, våra ögon möttes och jag log lite. Han gav mig ett litet leende tillbaka, men när jag tittade på honom igen såg han verkligen ut att vara tyngd och bekymrad över något. Så vi träffades efter skolan idag, bara vi två, för att få lite tid själva. Vi pratade en hel del om hur vi hade det, och kom fram till att det bästa antagligen var att vi inte fortsatte vårt "förhållande" eller vad man nu ska kalla det. Han var helt enkelt inte lika kär i mig som jag var i honom, och det kan man inte bygga en relation på.

Jag vet att jag kommer överleva det här. Det var jag som uppmuntrade honom till att verkligen berätta vad han kände, och jag har överlevt sånt här förut. Det är bara det att den där punkten mellan revbenen och magen värker. När jag förstod vad han menade grät jag inombords, men jag kunde inte få fram några tårar. Jag vet inte om det var bra eller dåligt. Direkt efter vårt samtal gick jag och dansade. Det var ganska skönt, eftersom jag totalt rensar huvudet från tankar när jag dansar. Men nu varken kan eller vill jag gömma mig från känslor. Det kommer göra lite ont, men jag vet att alternativet skulle gjort ännu mer ont. Jag kommer klara det här också :)

Oj nu blev det långt. Ursäkta om det var för mycket detaljer, men det här skriver jag nog mest för min skull. För att jag vill kunna se hela historien. Den här tiden med honom har varit fantastisk, och jag skulle inte byta den mot någonting.
Bless// Johanna

Kommentarer
Postat av: Elsa

Kämpa på! Girlpower! Glöm inte att du är bäst!

2009-05-14 @ 19:33:15
URL: http://fashionispassion.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0