Livshistorier
Jag tänker tillägna detta inlägg alla livshistorier som finns därute. Alla har ju sin egen, oavsett hur länge man har levt eller vad man har gjort. Skulle jag berätta hela min livshistoria skulle den innehålla ett par skolår, killar, familjen, resor och allmänna bästa kompisar. Men det finns något med människors historier som intresserar mig. Jag älskar att lyssna på berättelser om vad som hänt i någon annans liv. Det behöver inte vara farmors berättelser om hur det var att vara krigsbarn i Sverige, utan kan vara små saker som något som hände en kompis förra veckan eller så. Detta är antagligen en av anledningarna till att jag älskar böcker, varje bok berättar en egen historia.
En sak som jag funderade på idag vill jag ta upp här. Jag var ute på stan, och råkade gå ganska nära "Jesustanten". Många som rör sig kring Drottninggatan regelbundet vet vem hon är. Det är en gammal tant med lila mössa som går runt och växlar mellan att skrika på folk med djup röst och sjunga en hög operastämma. Hon kallas "Jesustanten" för att hon går fram till folk och ropar något i stil med "Domens dag kommer! Jesus kommer tillbaka!" till folk som passerar. Hon är arg och sur och allmänt rubbad. Så när jag gick där framför henne och hörde henne börja sjunga bakom mig slog det mig: hur har hennes livshistoria sett ut? I vanliga fall tänker jag inte på sånt, utan skyndar bara bort. Att tänka sig att den där knäppa gamla tanten en gång varit tonåring är ganska svårt. Hur var hon då? Var hon blyg, snäll, sur eller populär och hur blev hon den rubbade "Jesustanten"? Det skulle jag jättegärna vilja veta. Jag tror att man skulle få mer sympati och förståelse för henne då. Jag skulle definitivt få det. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer få reda på det, men det fascinerar mig. Hur blir man som hon? Vad var vändpunkten, och är hon medveten om hur folk tittar på henne?
Det kanske är lite det som är så fängslande med bloggar. Varje blogginlägg är ju en egen liten historia som beskriver något som hänt en annan människa, men istället för att bara betrakta den här händelsen utifrån så får man se upplevelsen genom bloggarens ögon. Man får ta en snabbtitt in i någon annans tankar, precis som ni just nu får en glimt av vad jag tänker på. Men som tur är kan jag välja vilka tankar som andra får se och inte se :) Det finns ganska många gånger då jag har tyckt att det har varit jätteskönt att ingen kan läsa tankar. Oj vad jag skulle skämmas i sådana fall! :)
Mer säger jag inte.
Men jag skulle väldigt gärna lyssna på någon av dina livshistorier någon gång :)
Bless// Johanna
En sak som jag funderade på idag vill jag ta upp här. Jag var ute på stan, och råkade gå ganska nära "Jesustanten". Många som rör sig kring Drottninggatan regelbundet vet vem hon är. Det är en gammal tant med lila mössa som går runt och växlar mellan att skrika på folk med djup röst och sjunga en hög operastämma. Hon kallas "Jesustanten" för att hon går fram till folk och ropar något i stil med "Domens dag kommer! Jesus kommer tillbaka!" till folk som passerar. Hon är arg och sur och allmänt rubbad. Så när jag gick där framför henne och hörde henne börja sjunga bakom mig slog det mig: hur har hennes livshistoria sett ut? I vanliga fall tänker jag inte på sånt, utan skyndar bara bort. Att tänka sig att den där knäppa gamla tanten en gång varit tonåring är ganska svårt. Hur var hon då? Var hon blyg, snäll, sur eller populär och hur blev hon den rubbade "Jesustanten"? Det skulle jag jättegärna vilja veta. Jag tror att man skulle få mer sympati och förståelse för henne då. Jag skulle definitivt få det. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer få reda på det, men det fascinerar mig. Hur blir man som hon? Vad var vändpunkten, och är hon medveten om hur folk tittar på henne?
Det kanske är lite det som är så fängslande med bloggar. Varje blogginlägg är ju en egen liten historia som beskriver något som hänt en annan människa, men istället för att bara betrakta den här händelsen utifrån så får man se upplevelsen genom bloggarens ögon. Man får ta en snabbtitt in i någon annans tankar, precis som ni just nu får en glimt av vad jag tänker på. Men som tur är kan jag välja vilka tankar som andra får se och inte se :) Det finns ganska många gånger då jag har tyckt att det har varit jätteskönt att ingen kan läsa tankar. Oj vad jag skulle skämmas i sådana fall! :)
Mer säger jag inte.
Men jag skulle väldigt gärna lyssna på någon av dina livshistorier någon gång :)
Bless// Johanna
Kommentarer
Trackback
