My sweetest downfall.



BRIS uppmanar alla ungdomar som har det svårt att våga prata om det. Med vem som helst. Därför vill de att bloggare i hela Sverige ska lägga upp bilden ovan och berätta om något de har tyckt varit jobbigt eller svårt. För att saker blir så mycket lättare när man pratar med någon om dem, och för att alla har rätt att ha någon att vända sig till.




Något som jag har tyckt varit jobbigt? Som jag har våndats över, gråtit över eller inte riktigt vetat vad jag ska göra åt? Något som jag har varit rädd för?



Något jag har tyckt och fortfarande ibland tycker är jobbigt har hänt i perioder sedan högstadiet. Jag vet att ingen egentligen har velat något illa, men ibland har det blivit för mycket. Även om jag inte alltid har visat det.
Jag har alltid varit öppen med att jag är kristen. Anledningen till att det har varit så självklart och lätt är förmodligen att jag alltid har haft stöttande vänner som, även om de inte nödvändigtvis delar min åsikt, accepterar mig som jag är. Som har sett personen bakom "den där kristna tjejen". Jag har aldrig skämts för min tro. Självklart slänger jag den inte i ansiktet på folk, men om någon frågar säger jag sanningen.
Att öppet stå för en åsikt, vilken som helst, gör att man blir ganska sårbar. När alla vet att man är kristen drar man på något sätt till sig folk med annan åsikt. De vill ha svar på frågor, motbevisa eller i vissa fall bara vara jobbiga. Jag tycker verkligen om att diskutera. Och diskussioner har det blivit. Det har oftast varit riktigt kul.
Tyvärr är det inte alla som kan konsten att veta var gränsen går mellan diskussion och förolämpning. En person i högstadiet slängde ur sig frågan "Varför hatar du homosexuella?". Jag blev så förvånad att jag knappt kunde säga något. Den här personen hade känt mig i fem år och visste att jag knappt har förmåga att hata någon, ändå var jag "den kristna tjejen". Det var som att jag inte hade en personlighet. Jag var bara kristen och uppfyllde därmed alla fördomar. Eller en annan person som lite nu och då gjorde narr av allt jag tror på. "I kyrkan, där ligger alla på golvet och skriker, alla är helt galna, kan du be Gud att hämta en sax?".
Jag visste inte hur mycket jag kunde stå ut med. Varje vecka hämtade jag kraft i kyrkan på ungdomskvällarna. Delvis från gudstjänsterna, men främst från atmosfären. Alla var kristna. Jag slapp vara onormal. Jag slapp de förutfattade meningarna, kommentarerna, allt. Så varje måndag kunde jag klara av lite till.
Nu börjar det låta som att jag var mobbad. Det var jag inte. Större delen av tiden var jag vän med alla och jag har många roliga minnen från de där personerna. Men inte alltid. Det kunde gå olika lång tid mellan kommentarerna, men de kom alltid till slut.
Det var ett antal gånger jag låg hemma i sängen och grät. Jag orkade inte bli hackad på. Jag hade ju inte gjort något fel. Jag tänkte på allt som hade sagts, och föreställde mig vad som skulle kunna komma. Det var en hemsk känsla att känna sig så utsatt och nästan hjälplös. Oftast låtsades jag att jag skrattade med, ibland var det äkta skratt, och ibland skämtade jag tillbaka. Men jag hade svårt att få ut de där kommentarerna ur huvudet. Råkade jag dessutom vara trött eller stressad blev det förstås ännu värre. Det hände att jag sa ifrån, men det kom tillbaka.
Trots det avtog kommentarerna med tiden. Jag tror att de förstod att det blev för mycket. Jag har även ett minne av att jag till slut sa ifrån på skarpen. Sa till att nu fick det vara nog, nu orkade jag inte höra mer. Nästan skrek att jag hade sagt till flera gånger tidigare, vad var deras problem? De lyssnade, och när vi slutade nian var det mesta glömt.
Så kom jag till gymnasiet. Jag hittade snabbt många underbara vänner, och var lika öppen som vanligt om att jag var kristen. Speciellt en person nappade på det. Tro var det enda vi kunde prata om under hela första terminen. Allt jag sa kopplades till kyrkan. Sa jag att jag hade dansat föregående kväll kom snabbt följdfrågan: "I kyrkan?" och ett retsamt leende. I början var det kul att någon var så intresserad, men snart blev det för mycket. Igen. Och precis som i högstadiet fick jag till slut nog. En dag nära jullovet pratade vi om kyrkan igen och jag tänkte att jag inte orkade mer. Jag tittade helt enkelt på personen och sa: "Vet du, alla andra i den här klassen har upptäckt att jag faktiskt är mer än bara 'den där kristna tjejen'. Det är dags att du också förstår det.".
Då hände det stora miraklet. Den här personen, som hade varit så fruktansvärt instängd på sina fördomar om kristna och kyrkan, la undan det. När vi kom tillbaka från jullovet pratade vi lite, och den här personen sa: "Under lovet har jag bestämt mig för att göra som du sa, och se mer än att du är kristen. Vad har du för intressen egentligen?". Jag blev så otroligt glad.
Idag är den här personen en av mina bästa vänner, för när vi äntligen kunde prata om något annat märkte vi att vi hade mycket gemensamt och tyckte bra om varandra. Jag är fascinerad av att få ha sett vad som kan hända när man vågar släppa sina fördomar och vågar se en annan människa på riktigt. Det är nästan så att jag beundrar modet att våga bestämma sig för att få en ny bild av någon. Alla är värda den chansen.



Jag tror verkligen att det är viktigt att kunna vara öppen med sina svagheter, och det som är jobbigt. Dessutom tror jag att det alltid finns någon som lyssnar. Det kan vara en kompis, en förälder, en släkting, någon på BRIS eller någon i cyberrymden. Eller en högre makt. Vilken man nu känner för att tro på. I vilket fall kan du hjälpa till att hjälpa! Gå in på BRIS' blogg och sprid bilden och budskapet. Om fler vågar dela det jobbiga kan fler få hjälp att bli av med det och gå vidare.

Bless// Johanna

Kommentarer
Postat av: S A N D R A T J U L I N S

2010-08-24 @ 19:17:16
Postat av: S A N D R A T J U L I N S

I min blogg skriver jag om en jobbig uppväxt och jobbiga upplevelser jag fått vara med om i mitt liv.. 100 % Sanning! Titta in här om du vill läsa: http://sandratjulins.blogg.se/category/barndom.html

2010-08-24 @ 19:17:24
Postat av: Elin

Usch jag tycker det är så jobbigt när du skriver om det där för jag märkte att du tyckte det var jobbigt och att det gick för långt och jag tycker jag kunde ha gjort mer mot dom. Dom där syslöjdslektionerna alltså, det var allt dom pratade om.



Usch jag hoppas att du förlåter mig för att jag inte sa emot mer, men du ska veta att jag aldrig sett dig som "kristna Johanna". För mig är du glada, underbara, fantastiska Johanna.



<3

2010-08-25 @ 10:31:55
URL: http://www.elinhofmann.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0