JoyInLife

Jag trodde verkligen att gårdagens beteende med bloggning när jag egentligen borde läsa och sova var en engångsföreteelse. Trots det är jag här igen. Jag borde sova nu med, men jag känner att jag vill blogga. Knäppt, med tanke på hur stor (eller snarare liten) skara som faktiskt läser detta. Jag slår vad om att antalet personer som läser hela inlägget är ännu mindre :)

Idag har jag varit i kyrkan igen. Det är ju det stora ungdomsmötet EKO imorgon kväll, och jag ska gå modell i vår stora modevisning med second-hand-kläder. Idag var jag i två timmar i en mindre sal och övade att gå till musiken tillsammans med större delen av de andra modellerna. Det var väldigt kul att gå där och posa :) Morgondagens show kommer bli helt fantastisk!!! Jag längtar verkligen!

I skolan hade jag muntligt nationellt prov i franska idag tillsammans med min kompis Hanna. Det gick faktiskt rätt bra! Vi fick ett varsitt kort med en bild på en person och bilder på vad den personen tyckte om att göra och äta och så, och sedan skulle man presentera personen på franska. Efter det skulle vi tillsammans låtsas att våra personer skulle komma och besöka oss i Stockholm, och planera vad vi skulle hitta på med dem. Allt på franska, förstås. Jag kände att jag pratade på rätt bra, även om det blev ganska hackigt på en del ställen. Hanna var jätteduktig, och jag tror att vi får samma betyg på denna del.

Vi hade även s.k. Aulatid idag. Det är något vi har ett par gånger per termin. Då samlas hela 7-9 E och F i aulan, och tittar på folk från klasserna som uppträder med olika typer av nummer under klassrådstiden. Idag var det sista gången för terminen, och det var "9:ornas aulatid". Det betydde att det bara var nior som fick uppträda. Jag, Marre, Pellan och Ossian spelade ett drama som heter "Mor, jag är sårad". Det går ut på att man spelar en kort scen där en dotter (jag) kommer fram till sin mamma (Marre) och säger att hon är sårad. Hon lägger sig på golvet och mamman ringer doktorn (Ossian). Doktorn kommer, tar pulsen på dottern och konstaterar att hon är död. Hela detta drama spelas först utan några känslor alls. Sedan kommer regissören (Pellan) in och säger att skådespelarna måste ha mer glädje/sorg/ilska/ömhet eller andra känslor i sitt skådespel. Så tar man om hela dramat, fast alla gapskrattar/gråter/skriker/visar kärlek hela tiden. Allt går ut på att man ska spela över sina känslor så mycket det bara går. Vi gjorde succé! Hela aulan skrattade sjukt mycket! Det allra bästa var när vi vrålade åt varandra när vi skulle vara arga. Både jag och Ossian blev hesa efteråt :) Sjukt kul!

Nu ska jag sova. Idag igen.
Bless// Johanna