JoyInLife

Idag har jag märkt hur nyttig distans är, och hur mycket man är villig att ta igen distansen efter en tid. 
 
Snart har hela sommarlovet gått. De första två veckorna träffade jag några från klassen, men under de sex senaste veckorna träffat en enda klasskompis innan idag. Jag som grät så på avslutningen, som liksom aldrig ville släppa taget. Helt plötsligt har jag nästan varit utan dem i sex veckor. Helt isolerad har jag inte varit, tack vare Facebook och msn, men jag har bara träffat Pellan när vi var på Allsång på Skansen.
   Jag tror att uppehållet från klassen var ganska nödvändigt. Inte så roligt, men nödvändigt. Sista veckorna på terminen umgicks vi på helgerna också med konserter och klassresa. Det var en så intensiv period av umgänge att man nästan var uttömd när lovet började. Inte trött på att vara med varandra, men kanske beredda att ta en paus och andas lite.
  
Nu har det gått drygt åtta veckor sedan den där avslutningsdagen då vi grät så. Alla var finklädda, Bella grät innan vi ens kom in i kyrkan, Leo fick Allan-stipendiet och det gick till slut upp för oss att det var slutet. Vi hade picknick i Tegnérlunden med mentorerna efter avslutningen, och picknick på kvällen för föräldrarna i Rosendals Trädgård där Leo, Jonte och Ossian roade sig med att bolla runt oss tjejer.
   Idag träffade jag några av mina bästa kompisar från klassen. Efter denna distans vi har haft under hela lovet var det så skönt att få träffas igen och se att vi fortfarande är samma personer, trots att vi inte går i samma klass längre. Imorgon ska vi träffas tillsammans med några andra på en liten "grillfest" i stan. Till helgen utvecklas det planer på att åka till en kompis landställe på Blidö och sova över. Ett par veckor in på terminen ska vi kanske starta en egen kör med folk från klassen som vill. Viljan att ta upp där vi lämnade är stor. Den är ett bevis på att vi inte kommer skiljas bara för att vi nu kommer gå i olika skolor. Vi vill inte lämna varandra av en så obetydlig orsak. Jag längtar till imorgon. Jag längtar till helgen. Jag längtar till den där kören, om den nu blir av. Jag inser när jag sitter här att jag aldrig vill klippa banden till det som en gång i juni 2009 var 9f. Jag har fått min andningspaus. Det räcker. Nu vill jag vara nära mina vänner så länge jag bara kan utan att andas. Tack för allt ni gav mig och fortsätter ge mig varje gång jag tänker på er och tittar på klassfotot som sitter på anslagstavlan över min dator. Ni är mitt syre, jag behöver inte andas.

Bless// Johanna